Hej på er,

Inser att jag helt glömt bort att berätta om min fantastiska resa till Lovere och Bormio!

30 maj mötte jag upp resterande resenärer från landet på Arlanda, och efter presentationer så äntrade vi planet som skulle ta oss till Milano och en utlovad sol & värme. När vi landade ca 2 h 15 min senare så möttes vi av just en strålande sol och ca 24 graders värme. Underbart!! (smått traumatiserad efter Flandern-resan fortfarande..)

Ca 1 h med buss senare så var vi framme i vackra Lovere och packade in oss på hotellet för en snabb och sen lunch, för att sedan montera cyklar och ta oss ut på första turen.

Första eftermiddagsrundan skulle ta oss via Vigolo till något som kallades ”cementbacken” och en första snäll stigning på ca 12,5 km och vänliga 6 %. En bra eftermiddagstur helt enkelt. Mina ben undrade stillsamt om jag förlorat förståndet under de första kilometrarna – men tystnade då de hittade takten och rytmen och vi kunde mala på i den där fantastiska smärtsamma känslan som är en stigning. Eufori kan nästan beskriva känslan, men bara nästan.

Dag två tog oss till tre klättringar: mysiga Solto Collina, vackra Monasterolo del Castello, och fasansfulla San Fermo da Grone. De två första vari ordningen 4 km och 7 km, två sköna stigningar med ca 7% i snitt. Den sista, även kallad ”Lilla Mortirolo” var dryga 10 km, med snittlutning på 8,6% och flertalet avsnitt med 17-18%. Vi kan väl bara säga som så att referenspunkterna för vad en brant stigning är fick sig en liten omflyttning… 18% är sjukt!! Sjukt men kul 🙂

Dag tre körde vi Passo Presolana och Passo Vivere, underbart vackra stigningar och även utförslöpor där jag riktigt tjöt av hänförelse över utsikten. Hemfärden blev onödigt spännande då vi dammade in i en av tunnlarna i ca 65-70 km/h och upptäckte att alla lampor var släckta.. Ingen olycka skedde, men det var lite darriga knän som rullade ut på andra sidan.

Dag fyra var det dags att transportcykla. I detta fall en rätt trevlig tur, från Lovere via Edolo och Ponte di Legno till Bormio – ca 12 mil med ca 10 mil stigning (kollar man höjdkurvan så ser man att Lovere är lägsta punkt, sen går det svagt uppför till Edolo, och sen brantar det på allt eftersom). Den riktigta utmaningen låg i att ta sig upp för respektingivande Passo Gavia, efter ca 8 mils körning. Och herregud vilken jätte det var. 16 km, 8,1 %, vacker, grönskande, smal och brant i början, för att sedan bli karg och grym mot slutet. Att säga att jag var trött när jag kom upp är en stark underdrift! Men vilken känsla, återigen kan jag knappt sätta ord på upplevelsen mer än ”euforisk”. Utförskörningen ner till Bormio är inte fy skam den heller, förutom i början då den dåliga asfalten skrämde slag på mig med några fina bakhjulssläpp i kurvorna..

11118493_10153263107531049_7207855534244032469_n11401446_10153264699916049_7384563930587966826_n11391158_10153262695441049_3639336150458661436_n

Bormio var så hänförande vackert att jag skulle kunna ägna dagar åt att sjunga dess lov, men det får vi hoppa över här. Åk dit är mitt råd.

Dag fem, och hej benen. De verkar tycka att vi gjort något jobbigt under de senaste 4 dagarna? Dagens äventyr var inte direkt en liten kulle. Nej. Passo dello Stelvio stod på grogrammet. Dryga 20 km och 7,4 % i snittlutning. Jag körde och njöt mest hela vägen, utsikten var magisk och trots att klättringen är relativt lång så känns den snäll! Benen ville inte köra ner till Prato och upp igen, så jag och några till nöjde oss med att ha gjort en sida av Stelvio.

11390002_10153264379511049_2066818072722216855_n

Dag sex, och transportcykling igen, tillbaka till Lovere. Har jag berättat om vädret? Nej, det verkar jag ha glömt. Strålande sol, ca 30 grader i dalarna och ca 10 uppe på de högsta topparna, så idealiskt för mig som gillar värme! Denna dag kunde man välja på Mortirolo, från Grosio eller Mazzo – eller köra över Aprica. Jag valde Mortirolo från Grosio, den snällaste varianten. Ca 14 km och 8,1% i snitt. Med trötta ben tog jag mig upp, och väl på toppen så kom det… Regnet. ca 15 km utförskörning i ösregn och lervälling ner till Edolo. Okej, jag erkänner att jag ändå log. Trots sjöblöta skor och genomdränkt som en katt. Det var ju ändå Italien liksom.

Dag sju och en VILODAG! Halleluja! Vi körde en tur runt sjön Lago de Iseo, åt lunch, besökte cykelbutik, åt glass, packade cyklar, åt middag, drack vin, åt mer glass, packade väskorna och sen försökte alla sova bäst det gick i den tryckande värmen (36 grader kl 17 på eftermiddagen.. NEJ jag klagar inte)

Dag åtta, och hemresedag. Melankoli och depression. Enda positiva var att jag i Sthlm skulle hämta upp min nya cykel.

Så, vad är då kontentan av denna resa? Jo, att jag vill resa mer. Klättra mer. Cykla mer. Leva mer. Gärna i Italien.

Det var allt för idag, njut av den ”sommar” vi har nu..

/Camilla