Och nu då?

Ganska snart efter målgång börjar frågan gnaga. Vilket äventyr blir det härnäst? Jag kallar det för post-stage-race-depression, en känsla av tomhet som infinner sig ganska snart efter månader av intensiv träning och uppladdning inför ett etapplopp med målgången som crescendot. Den bästa boten är förstås att ha registrerat sig för en kommande tävling redan innan man ställer upp i startfållan. Annars…ja, annars kan livet kännas märkligt småtrist plötsligt!

Min nyligen genomförda resa till Nya Zeeland blev även det ett riktigt äventyr. Det gick visserligen inte som planerat eftersom jag blev förkyld dagarna innan start. Att inte vara kry och köra 7 etapper med 5-9 timmar i sadeln per dag är inte optimalt om vi ska prata hälsa och prestation. Addera att vi sov i tältläger med minusgrader en av nätterna plus jetlag vid hemkomst så blir den långa återhämtningen begriplig. Men likväl ett äventyr väl värt mödan. För ju större ansträngning som krävs, desto starkare blir känslan av förnöjsamhet i efterhand över att ha lyckats. 
 
Inte så att jag aldrig var nära att ge upp. En av de kallare dagarna vaknade jag med regnet smattrande mot tältduken. En stund senare påklädd med alla cykelkläder som jag hade tagit med på resan. Där satt jag hopkrupen i tältet, frusen, snorig och väntade in i det sista på att hämta cykeln och ställa upp till start för att frysa ännu mer.
I min eländiga självömkande bubbla bestämde jag mig för att nä, nu var det sista gången jag bodde i tältläger under en MTB-tävling, om jag alls skulle tävla igen. Men, hur blev det sen?
Några veckor senare, åter i vardagen, så har min underbara hjärna glömt det dumma löftet. Nästa äventyr är bokat och post-stage-race-depressionen är botad. I juli kör jag BC Bikerace i British Columbia. Ett 7-dagars MTB lopp som sägs ha mest stig av alla race, och där boendet sker i…precis, TÄLT!!!! Det blir jättekul att få testa min Specialized Epic Pro på den typen av bana med mycket stig både uppför och utför. Jag kör i soloklass och reser ensam, vilket i sig blir ett nytt sorts äventyr. Å så hann jag med att klämma in att köra en 1-dagarstävling i Riga i slutet av april. Den inbjudan hade jag förstås är svårt att tacka nej till.
Så, vad tackar du ja till i ditt liv? Jag träffar alldeles för många som gläds med mina äventyr och upptåg men avslutar meningen med ”jag skulle då aldrig klara…” eller ”om bara…”, och i samma stund drar ned rullgardinen för sina egna drömmar och ambitioner. Det gör mig ledsen. I mitt arbete träffar jag ibland kvinnor som nästan aldrig säger ja till sig själva. Som knappt unnar sig en kort promenad, ännu mindre den ekonomiska investeringen i ett eget fritidsintresse. För att det kanske känns tryggt, eller för att de vill vara duktiga partners eller mammor och slippa dåligt samvete. Men, är inte livet för kort för att vi konsekvent ska tacka nej till oss själva? Oavsett mål eller utmaning så klarar vi dessutom mycket mer än vi tror.
Det är både kul och stärkande att ge sig själv chansen att hitta sin grej och ta plats i sitt liv. Addera att det är hälsosamt också, särskilt i aktiviteter som förutsätter att vi rör på oss. Så jag vill förstås uppmuntra alla att säga ja till sig själv oftare, även om det säkert innebär något helt annat än att flänga världen runt på sin mountainbike.
Hälsningar Pernilla

Vi på By Bike hjälper dig att välja rätt cykel för dina äventyr. Om du har funderingar på att köpa en landsvägscykel eller MTB eller behöver några tips innan du bestämmer dig, kom förbi på Formvägen, 10B Ersboda i Umeå.